Där palmerna bor

När jag var liten vi åkte utomlands typ en gång i året vilken var en jättestort grej för mig. Min första gången i söder var när jag var 9 år och vi reste till Kanaria (den typiska) och alttifrån det har jag fått att erfara den samma magisk kännslan varje gången när jag ser den första palmen och fattar att jag på riktigt är utomlands. Jag tror att alla som har rest till söder vet hur känns det att känna solen på huden, undra på olika palmer och andas på den friska lukten som kommer från havet. Den spännande kännslan i mitten av alla som finns inte i vardagen, känslan att man är på semester. 

Nuförtiden ser jag palmer varje dag men den känslan är inte det samma som det brukade vara.

När man lever i Medelhavet det är ganska klart att man vanar vid palmerna och alla andra "södersaker". Då och då är det i alla fal bra att vakna sig och minnas hur privilegierad livet här är. Okej, det är ju sant att nästan alla kan själv välja hur de vill fira sina liver men ändå borde man ta ingenting för givet. Däremot när jag kollar på palmer och havet, provar jag alltid minns hur tacksam jag är för mitt livet här. Vardagen når överallt men det betyder inte man kunde inte njuta av det. Speciellt om man bor där palmerna bor.