I dag tänkte jag att skriva en av mina favorit grejer just nu - idrott.
Efter att hade slutat gymnastik och den loj sommaren (den sista sommaren) bestämde börja idrotta igen. På första gången i en lång tid borde man hitta någonting annat istället gympan. Jag har absolut inte alltid tyckt om att springa men jag visste att om jag börjar det igen och fortsätter någon tid, kan jag lära mig att njuta av det igen (jag brukade att löpa mer några år sedan). De första gånger var tortyr men småningom blev det bättre och snart kunde jag springa långare resor.
Förran julen deltog jag i en löpning tävling som var 17.5 kilometer lång. I början av hösten kunde jag inte ha tänkt att jag kunde göra det - men tydlingen man kan utvecklas. Efter den resan bästämde jag utfordra migsjälv och så anmälde jag till halv maraton (det var ganska roligt därför när jag började att löpa och kunde springa typ 5km skojade jag med mitt host familjen att "ju jag ska springa en halv maraton")
Jag hade redan hittat en grup som brukade att löpa i varje onsdag och en grup som tränade också annat fysik så jag hade människorna runt mig som hejade mig att träna. Att springa var en sätt för mig att kunna glömma alltid annat och ge tid bara för digsjälv. Även om då och då var jag inte så ivrig att springa hade jag tillräckligt motivation fortsätta och fortsätta när jag visste att jag måste springa 21 kilometer i slutet av Februari.
Men livet är alltid schyst och i samma veckan var den maratonen blev jag hemsk sjuk. Jag hoppades att bli bättre men äntligen måste jag skippa hela tävlingen. Ni kan bara föreställa hur känns det när du har tränat till ditt gål många månader men du måste bara lägga i sängen och titta på foton från där.
Den hände i Februari men den dålig tur slutade inte. Altså, jag ju blev frisk men snart var jag sjuk igen och det forsätte nästan två månader. Typ vecka som frisk och en vecka sjuk igen. Däremot kunde jag inte få den samma kondis som jag hade före maratonen och det är inte ens en mirakel att jag tappade min motivation att springa.
Men grejen är att om jag idrottar inte, min huvud nästan exploderar för allt övertänkning så måste jag ha någonting so använda mitt exta energi. Då började jag att gå på gymmet och försökte också att springa då och då även om jag kunde inte njuta av den på samma sät än tidigare. I sluten av Maj deltog jag i Grid som är 15 kilometer löp med olika barriären. Jag hade springat inte tillräckligt för den resan men var ju stolt över mig att jag dog inte haha.
Just nu har jag hittat motivation för träning igen och på riktigt älskar vad jag gör - gymmet, löpning, yoga, bakträning eller gymnastik. Två veckor i Finland utan träning lärde mig att om jag är för länge tid utan att idrotta ska jag "lose my mind" liksom.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti