All good everything

 House has warmed and four princesses are enjoying their new castle.

Älä droppaa mun tunnelmaa

Lasissa Lidlin kolmen euron viintä, edessä vuohenjuustoleipiä ja vihanneksia, perse hikoo penkkiin ja taustalla soi Vesalaa - mä oon onnellinen.

Aamu alkoi rennosti tuliaisFazerinsinistä sohvalla maistellen ja vapaapäivästä nauttien. Tämän jälkeen vuorossa oli hikinen lenkki ja jalkapäivä salilla. Kun kävelin Dr.Juicen Berry Recovery-smoothie kädessä kotia kohti, mietin vain että on mulla asiat vissiin aika hyvin.

Ystäväni Tiina Tinski Tiskiharjanen ilmestyi ilahduttamaan mua aina yhtä pirteällä olemuksellaan ja nähtiin eilen ekaa kertaa vuoteen. Tollasissa tilanteissa tosiaan huomaa, että tosiystävien kanssa kaikki on aivan kuten ennenkin vaikka ei näkisikään kuin kerran vuodessa. Yritettiin parissa tunnissa käydä läpi päällimmäiset kuulumiset - tai no oikeastaan se meni siihen että Tiina haastatteli mun Maltalaiffista ja mä vastailin kuuliaisesti. Puhuttiin maltalaisten laiskuudesta ja välinpitämättömyydestä ja siitä kuinka täällä elämä on rennompaa ja aikatauluvapaampaa. Mulle henkilökohtasesti ei oo ollut kovin helppoa tottua tähän, mutta ehdottomasti hyvä elämänkoulu mulle tän asian suhteen.

"Pakko myöntää et oon mä kyl vähä kade, me lähetään takas kylmään Suomeen ja sä jäät tänne auringon alle huolettomaan elämään." Jotain tohon suuntaan sanoin Tinski ja sitä jäinkin sitten itsekseni pohtimaan - tossahan on perää. Sitä tarvii aina aika-ajoin muistutuksen siitä miten onnekkaassa asemassa sitä onkaan. Mulla on siisti sisätyö, nasta asunto, ihania ystäviä ja ainakin 300 aurinkoista päivää vuodessa.

Okei joo, tottakai Maltassakin on ne varjopuolensa. Kun mikään ei toimi (sähkökatkos kerran kahessa viikossa, luvattu pinkoodi pankkikorttiin on kuukauden myöhässä ja meinaat jäädä auton alle vähintään kerran viikossa), oot myöhässä itsestäsi riippumattomista syistä ja vaatteet hikoo ihoon kiinni tulee pakostakin ikävä Suomea. Niin se kuitenkin menee, että jos ulkomaille muuttaa niin tulee oppia elämään maan tavoilla. Vaikka tää wannabeEUmaa ottaakin välillä pattiin niin tulee muistaa että itepähän mä oon asuinpaikkani valinnu ja mitä mä mahdollisesti tekisin tän ajan Suomessa. Oon tajunnut että on ihan ok tehdä sitä miltä ittestä hyvältä tuntuu eikä pakottaa itteään yhteiskunnan luomaan "opiskele-työllisty-pariudu-teelapsia"-muottiin. Tiedän että munkin aika koulunpenkillä vielä koittaa, mutta sitä ennen yritän tällä elämänkoulun oppitunnilla kekata mikä ois se mun juttu. Aiemmin kauheksumani välivuodet onkin nyt mun mielestä varsin fiksu juttu ja mun lähtö Maltalle tähänastisen elämäni paras päätös. Eipä sitä vielä vuosi sitten olisi uskonut että täällä sitä vielä ollaan vuodenkin päästä.

Muutettiin toissapäivänä uuteen kämppään ja tää on kyllä aikamoinen kartano - kuvia luvassa myöhemmin. Yhet mun parhaimmista maltakamuista, Ida ja Taru teki comebackin joten meiän T.I.S.S.I.T -posse on koossa taas, joten voin luvata että pian raikuu taas Titanic Corksissa. Yksin tulin mutta nyt ympärillä on joukko tärkeitä ihmisiä jotka auttaa jaksamaan huonoinakin päivinä.

Tiedän että talven tullen tunnelma vähän laskee, joten nyt täytyy nauttia näistä yleensä varsin stressittömistä päivistä ja ladata akkuja tuota kolme kuukautta kestävää talvea varten.

Idrott - mat för min själ

I dag tänkte jag att skriva en av mina favorit grejer just nu - idrott.

Efter att hade slutat gymnastik och den loj sommaren (den sista sommaren) bestämde börja idrotta igen. På första gången i en lång tid borde man hitta någonting annat istället gympan. Jag har absolut inte alltid tyckt om att springa men jag visste att om jag börjar det igen och fortsätter någon tid, kan jag lära mig att njuta av det igen (jag brukade att löpa mer några år sedan). De första gånger var tortyr men småningom blev det bättre och snart kunde jag springa långare resor. 

Förran julen deltog jag i en löpning tävling som var 17.5 kilometer lång. I början av hösten kunde jag inte ha tänkt att jag kunde göra det - men tydlingen man kan utvecklas. Efter den resan bästämde jag utfordra migsjälv och så anmälde jag till halv maraton (det var ganska roligt därför när jag började att löpa och kunde springa typ 5km skojade jag med mitt host familjen att "ju jag ska springa en halv maraton") 

Jag hade redan hittat en grup som brukade att löpa i varje onsdag och en grup som tränade också annat fysik så jag hade människorna runt mig som hejade mig att träna. Att springa var en sätt för mig att kunna glömma alltid annat och ge tid bara för digsjälv. Även om då och då var jag inte så ivrig att springa hade jag tillräckligt motivation fortsätta och fortsätta när jag visste att jag måste springa 21 kilometer i slutet av Februari.

Men livet är alltid schyst och i samma veckan var den maratonen blev jag hemsk sjuk. Jag hoppades att bli bättre men äntligen måste jag skippa hela tävlingen. Ni kan bara föreställa hur känns det när du har tränat till ditt gål många månader men du måste bara lägga i sängen och titta på foton från där.

Den hände i Februari men den dålig tur slutade inte. Altså, jag ju blev frisk men snart var jag sjuk igen och det forsätte nästan två månader. Typ vecka som frisk och en vecka sjuk igen. Däremot kunde jag inte få den samma kondis som jag hade före maratonen och det är inte ens en mirakel att jag tappade min motivation att springa. 

Men grejen är att om jag idrottar inte, min huvud nästan exploderar för allt övertänkning så måste jag ha någonting so använda mitt exta energi. Då började jag att gå på gymmet och försökte också att springa då och då även om jag kunde inte njuta av den på samma sät än tidigare. I sluten av Maj deltog jag i Grid som är 15 kilometer löp med olika barriären. Jag hade springat inte tillräckligt för den resan men var ju stolt över mig att jag dog inte haha. 

Just nu har jag hittat motivation för träning igen och på riktigt älskar vad jag gör - gymmet, löpning, yoga, bakträning eller gymnastik. Två veckor i Finland utan träning lärde mig att om jag är för länge tid utan att idrotta ska jag "lose my mind" liksom.

Resan till Finland

Denna gången får ni njuta av min fina svenska kunskaper haha...

Då komde den dagen när var min tur att åka tillbaka hem - bara som en visit emellertid. Jag hade inte väntat det så mycket för den enkel saken att jag hade inte haft tid för sådana tankar. Tiden här går så fort att man inte kan förställa. Jobbet - gymmet - solen och kompisar - jobbet - gymmet- solen...

Redan på flygplatsen lystmäte jag av finskorna. Jag flög med Finnair så förstås hela flyget var full av finskor så minne jag direkt att människorna här och Finland är ganska annorlunda. 
Här i Malta har jag hela tiden tänkt att maltese är inte så vänliga även om den här ön ligger i Medelhavet var människorna  typisk är mer vänliga än i nord (stereotypiska tankar ju), men den första möte med stora gruppen av finnae påminde mig att vi är inte de bättre, haha. 
Titta inte på ögonen (särskilt om du vet han inte), lee inte (bara pokerface är tillåten) och sista med den viktigaste - tala inte med obekanta människor. 

Men tillbaka till den huvudsaken – så satt i flygplanet och tänkte på mitt liv. Det kände så hemsk bra att åka tillbaka Finland men samtidigt visste jag att nuförtiden mitt liv är i Malta. Svårt att föreställa om jag hade åkt tillbaka hem redan på varen. Eller om jag hade inte börjat att jobba i igaming företag. På vinteren känndes allt så ond och tänkte skulle vara bättre att åka hem. Nu är det typ tvärtom - jag är jättenöjd med mitt liv här just nu.

Jag njutade av finsk sommar (läs: kallt och regn) och min favorit stad Helsinki och alla kära människorna runt mig. Vi också reste till Åbo och hade 3 hemsk fina dagar i Ruisrock. En av de bästa sakerna förutom sauna var att bara koppla av på vårt härliga sommarstugan. Ibland klämmar jag av alla social media så bestämde jag bara stänga mobilen för två dagar och njuta bara av naturen – rekommenderar varmt!

Även om tiden i Finland kändes ju hemsk bra, var jag inte helt mig själv. Jag var jättetrött typ hela tiden även om jag sovde tillräckligt och var jättekänslig utan en orsak. Det kändes så fel att vara så sorlig även om allt var mer än bra och jag hade älskande människor runt mig. Jag kan inte berätta en sak för jag kändes så men tror att det är ganska typisk att ha ”mixed feelings” när man går tillbaka till sitt gamla liv. Jag var inte sorg därför att jag inte lever där men det är bara så känsligt se alla sina kära människor och platser och leva där två veckor och sen gå tillbaka någonting så annorlunda. Förstås kan jag alltid gå tillbaka hem om jag känns så men det är ännu inte tid för det – jag har bara börjat hitta på min plats och rutiner här.

Puss och kram för allihopa i Finland - saknar er redan!